Asien, kära intensiva Asien

Ytterligare en kontinent är nu avbockad från listan för den här gången. De senaste tre månaderna har vi cyklat runt i Asien. Och vilken upplevelse det har varit! Resan börjar på Bali, där vi njuter av två veckors välförtjänt semester (om du frågar oss …). Den tiden spenderas i solen, på fest och med några goda vänner som har kommit ner för att hälsa på oss. När veckorna är slut skickar vi tjejerna hem till Danmark medan vi fortsätter vårt cykeläventyr.

Indonesisk överraskning!

Det första landet på listan är Indonesien, med start i Bali. Vi packar ihop och börjar cykla. Så härligt som det känns att vara tillbaka på vägarna tänker vi också: ”Vad har vi gett oss in på?” Vi kan bekräfta att Bali har små men otroligt branta backar. Ingen av oss säger det högt för tillfället, men vi kan se på varandras uttryck att vi tänker samma sak – om de här backarna och stekande 35 graders sol blir vardag, så är Bangkok mycket, mycket långt borta!

Som tur är var detta bara några inledande utmaningar, för allt blir mycket lättare ju längre västerut vi kommer. Efter några dagar på cykel i Bali är vi redo att segla till nästa indonesiska ö, Java. Vi seglar till hamnstaden Ketapang, därifrån vi cyklar mot Jakarta, Indonesiens huvudstad. En ny överraskning väntar oss på Java. Indonesier älskar cyklar och cyklister! Vad vi inte visste före resan var att Java har ett enormt cykelcommunity. Cyklistvänner på hela ön känner varandra via olika Facebookgrupper.

Färre än tio gånger betalar vi för boende, eftersom imponerande många cyklister erbjuder oss husrum. Många hör av sig via sociala medier eller känner någon vi har bott hos. Lokalbefolkningen börjar kalla oss ”kast vidare-gäster” eftersom det alltid är någon i nästa stad som tar emot oss. Det är otroligt hur nära vi kommer lokalbefolkningen på det här sättet. Folk öppnar sina hem, bjuder på mat, erbjuder dusch och en mjuk säng. Människor ställer frågor, delar berättelser och vill ha foton med oss. Många foton. Inte bara foton med oss, utan också smygbilder. Vi inser det först när vi får bilder från okända nummer … och då börjar det bli överväldigande. Det är mobilkameror i ansiktet hela tiden – när vi äter, kämpar uppför en backe eller bara tar en glasspaus i värmen. Vissa insisterar på att träffa oss även när vi tackar nej. De tränger sig på, utan västerländska artighetskoder, och utnyttjar vår vilja att vara artiga gäster.

Vi vill varken låta otacksamma eller ha hybris, men vi har blivit kändisar här på Java, i alla fall bland cyklisterna. En vanlig dag kan det vara 10–15 personer som ber om att ta bild med oss. En man väntar tre timmar vid en rondell för att ta ett ”bevisfoto”. En annan cyklar 70 km över ett berg före åtta på morgonen för att vända och cykla tillbaka med oss igen. Flera andra skippar jobbet bara för att få en skymt av de två danska cykeltjejerna. Det låter helt galet, och det är det också! Men det säger mycket om javanesisk kultur. I efterhand är vi tacksamma för insikten och erfarenheten, även om vi gärna hade sluppit 80 % av uppmärksamheten då.

Singaporiansk Drömvärld

Efter en intensiv månad i Indonesien går resan vidare till Singapore – en barndomsdröm för oss båda! Vi ger oss ut på en 30 timmar lång färjeresa och lyxar till det lite i första klass. För en dansk är det kanske inte mycket mer än ekonomiklass, men för oss är det perfekt så länge vi har ett rum för två där vi kan stänga dörren.

När vi kommer till Singapore känns det som att kliva in i en fantasivärld. Allt är stort! Skyskrapor överallt, enorma skulpturer och det viktigaste av allt: frisk, ren luft! Vi inser att det är något vi verkligen har saknat i Indonesien. I Singapore bor vi i vardagsrummet hos en pratglad men stressad irländsk cyklist som lever det klassiska Singaporelivet – snygg lägenhet och välbetalt jobb som tar upp alla vakna timmar. Här står cyklarna stilla ett ögonblick medan vi utforskar den vibrerande staden.

Malaysia, det är inte du, det är vi

Fyllda av intryck men med gott humör korsar vi gränsen till Malaysia. Ingen av oss vet riktigt vad vi kan förvänta oss här. Malaysia är lite som Fyn – alla vet att det finns, men ingen vet riktigt vad det har att erbjuda. Med den inställningen cyklar vi in i landet. Gränsövergången är den lättaste hittills – vi behöver inte ens parkera cyklarna. Det är som ett trafikljus: stanna, få en stämpel i passet och cykla vidare.
Asiatisk trafik är generellt lite mer hektisk än vad vi är vana vid från Sydamerika och Europa, men Malaysia är definitivt mer kontrollerat än Indonesien. Människorna här är verkligen inte lika överväldigande, men vi inser att vi inte har lyssnat tillräckligt på oss själva och våra behov. Allt vänder till det sämre för oss när vi bor hos en Warmshowers-värd nära Kuala Lumpur.

Julie, som påverkas mest av påträngande asiater, har fått nog av att hela tiden vara social och träffa lokala människor. Det finns helt enkelt inget mer att ge. Tyvärr är detta resultatet av att ha bott hos så många lokala och inte kunna slappna av ordentligt på cykeln på grund av trafiken. Ett beslut tas snabbt – framöver ska vi bo mer på hotell istället för hos lokala tills de sociala batterierna är laddade. Och vi behöver komma bort från trafiken, ut i naturen.

Med det beskedet siktar vi mot Cameron Highlands, en högt belägen regnskog full av te- och jordgubbsodlingar. Städerna här uppe påminner mest om mysiga norska skidorter. Det är så fridfullt, lugnt, och SVALT! Eller ja, 20 grader, men vi har blivit så vana vid värmen att vi ibland tar på oss en underställströja. I Cameron Highlands slår vi oss ner på ett vandrarhem där vi råkar träffa ett gäng härliga tjejer. Deras avslappnade sällskap, plus många roliga kommentarer, gör att vi stannar längre än planerat. Vi spenderar nästan all tid tillsammans. Vi vandrar, tittar på film och har en mysig spaghetti/vinkväll. Det påminner om gymnasietiden, när man bara njöt av varandras sällskap och skrattade tills magen värkte.

Tillbaka på topp

Efter de mysigaste dagarna i Cameron säger vi hejdå till tjejerna och cyklar till ön Penang och staden George Town. Som om de goda erfarenheterna aldrig skulle ta slut befinner vi oss plötsligt mitt i den vildaste hinduiska fullmånefestivalen. Unga pojkar dansar med enorma skapelser på ryggen till de coolaste trumrytmer. Män drar stora vagnar med krokar i ryggen och pinnar genom både tungan och kinderna. All denna smärta ska ge rening och ett gott liv. Eftersom det inte finns några andra turister stoppar de processionen så att vi kan ta bilder med dem. Vi får till och med prova hur det känns att ha en krok i huden – något vi artigt tackar nej till.

Vi är på ett riktigt lyckorus och, efter svackan med tomma sociala batterier, njuter vi nu av resan fullt ut igen!

Sydostasiens paradisöar

Lyckan fortsätter när vi cyklar mot några av Asiens vackraste vita sandstränder och turkosblått vatten. Det här har vi verkligen sett fram emot. Det första paradiset är den malaysiska ön Langkawi. Här tillbringar vi dagarna på stranden och gör absolut ingenting annat än att njuta i solen. En dag stöter vi slumpmässigt på ett par tjejer vi träffade i Cameron. De berättar att det finns en dansk kock på deras vandrarhem som lagar frukost. Det låter nästan för bra för att vara sant – så vi måste helt enkelt prova. Och det stämmer! När han bjuder på rågbröd med hemmagjord tonfisksallad lyser våra ögon upp ... Det är precis det vi har saknat! Vi säger hejdå till Malaysia, landet som överraskat oss allra mest på denna resa – på ett mycket positivt sätt. Inte alls så smutsigt som man kanske tror, utan helt fantastiskt! Människor är vänliga, hjälpsamma och nyfikna – på ett sätt som gör att man känner sig jämlik, inte som de kändisar vi behandlades som i Indonesien. Med mycket energi och gott humör är vi redo att erövra Thailand.

Vi styr mot Krabi, en riktig turistort känd för sina vackra stränder, grottor och en enorm Buddhastaty sittandes på toppen av ett berg, som man når via en lång, brant trappa. Ida hoppar över promenaden till toppen, medan Julie når hela vägen upp i gassande sol och 30 graders värme. Det kostar mycket svett, men utsikten från toppen är värd allt. Härifrån ser du hela staden på ena sidan och havet och bergen på den andra.

Vi fuskar lite när vi säger att Krabi är en ö, för i själva verket ligger det på fastlandet. På grund av de stora bergen runt staden måste man ta båt för att komma till stranden, så det känns som en ö. Vi har bestämt med en av de backpackers vi träffat tidigare att vi ska se grottorna tillsammans. Vädret är dock inte riktigt på vår sida, så det blir mer av en ”tour de restaurant”, i ett försök att ta skydd från regnet. Krabi är också känt som ett paradis för klättring. Här finns plats för både proffs och nybörjare, så det är självklart att vi måste prova på det.

Sista ön på resan är Koh Phangan, en riktig partyö på östkusten. Det innebär cykling tvärs över landet, två timmars färja, och sedan är vi redo för fest. Vi hamnar på ett vandrarhem med pool, fotbolls-, basket- och padelbanor. Här finns det många unga som varje kväll deltar i poolturneringar, beer pong och allt annat som hör till.

Hej Bangkok

Vi har haft ett par riktigt roliga dagar på vårt lilla ö-hoppningsäventyr, men återigen har vi insett att cykelresan bara är det perfekta sättet för oss att resa på. Det är ett underbart sätt att balansera våra upplevelser. Vi pratar ofta om hur det som backpacker kan bli lite tröttsamt i längden (och lite sorgligt) när alla fantastiska sevärdheter blir helt vanliga. Vår vardag är på cykeln – och särskilt när vi har vilodagar och hinner se ‘alla måsten.’ Vi tycker inte det är något fel med att resa som backpacker, men vi känner att om vi stannar flera dagar på samma plats, blir alla små nyanser snabbt vardag istället för upplevelser du verkligen tar in – och det tycker vi är synd.

Därför är vi helt redo att hoppa upp på våra cyklar och fortsätta norrut, nu direkt mot Bangkok. Med stora leenden och lite nostalgi cyklar vi vidare, för Bangkok betyder farväl och tack till Asien och hej till Europa. Vi har verkligen njutit av vägen till Bangkok längs kusten med stranddagar, lugna vägar och vistelser på mysiga, billiga resorter.

Rädsla för den farliga, okända världen

Innan resan mötte vi många – ja, verkligen väldigt många – som sa: ”Ska ni resa i Sydamerika? Två tjejer på cykel där, ni kommer aldrig klara er! Folk där vill er inget gott.” Självklart tänkte vi mycket på det innan vi åkte iväg. Faktum är att vi tänkte så mycket på det att andra människors rädsla nästan höll oss hemma. Som tur är trodde vi att världen inte är så farlig som många vill tro, och vi gav oss av ändå. Vi litade på vårt sunda förnuft och att vi tillsammans kunde fatta rätta och säkra beslut. Det är inte nytt för oss att vara försiktiga, kritiska och att lyssna på magkänslan. Vi har gjort det både i Sydamerika och Asien – precis som hemma i lilla trygga Danmark.

Trots att de flesta andras rädslor främst gällde Sydamerika, med långa öde sträckor, har vår egen oro varit mer riktad mot Asien. Här finns så många människor, mycket trafik och en kulturell skillnad vi aldrig stött på tidigare.

Självklart finns det risker, men det är viktigt att komma ihåg hur sällan något riktigt allvarligt faktiskt händer. Det är ingen tvekan om att Asien – i vårt fall – har krävt mer vaksamhet och uppmärksamhet än Sydamerika. Många gånger måste man läsa av främmandes avsikter, som lyckligtvis oftast är goda. Med det sagt har vi bara haft en obehaglig upplevelse, där en man följde efter oss på scooter i Malaysia.

Några av restaurangens personal varnade oss för mannens obehagliga blick när vi satt och åt, och vi kunde berätta att han hade följt efter oss ett par kilometer före lunch. Efter att vi lämnat restaurangen väntade han igen, så vi cyklade tillbaka. Personalen ville skydda oss, så ett gulligt par hoppade utan att tveka på sin scooter och följde oss 25 km till nästa boende. Det var verkligen ingen trevlig upplevelse, men samtidigt bevisade situationen hur hjälpsamma och omtänksamma människor kan vara. Vi vet ju heller inte vad mannen egentligen hade för avsikt, och om det faktiskt var farligt.

Hoppa ut i världen – med sunt förnuft!

Det är galet att det här, i förhållande till människors förväntningar och rädslor, faktiskt är den enda lite läskiga situation vi varit med om under mer än nio månader på resande fot.

Vi hoppas att vi med vår berättelse kan hjälpa till att förändra synen på världen! Särskilt synen på Sydamerika, som många unga (och deras föräldrar) är orimligt rädda för. Vi hoppas att fler får lust och mod att resa dit i framtiden, precis som folk i dag gör till Asien! Världen är inte farlig!

Vi vill gärna visa att alla människor har samma grundläggande behov av ett gott och lyckligt liv – oavsett om vi kommer från norr, söder, öst eller väst. Alla vi möter längs vägen vill bara hjälpa oss till de bästa upplevelserna och de finaste minnena. Vi har rest genom många områden och samhällsskikt och har aldrig känt oss sårbara någonstans; tvärtom har folk mött oss med varma leenden, lite mat och goda råd.

Utöver vår egen säkerhet är det många som oroat sig för stöld när vi åker in i fattiga byar. Som tur är uppfattas vi ofta som jämlika tack vare våra cyklar: De arbetar hårt på jobbet, vi sliter hårt på cykeln. Många tror att vi inte har råd med scooter, bil eller buss som andra resenärer. Det måste vara av nödvändighet vi väljer att cykla oss trötta varje dag!

Endast lokala cyklister, som själva drömmer om en liknande resa, vet hur dyr utrustningen är och förstår varför vi väljer cykel. Många muslimer vill själva cykla till Mecka, och de vill inte förstöra för oss genom att stjäla. Ironiskt nog är det enda stället vi fått något stulet på den här resan just Amsterdam. Det har flera personer bekräftat, de menar att det bara är västerlänningar som förstår värdet av cykelutrustning – så i Europa är risken faktiskt störst!
Men det betyder inte att du ska stanna hemma i lilla Danmark! Europa är också säkert och fantastiskt!

Rädsla föder rädsla. Byt ut det mot ditt sunda förnuft – ge dig ut och upplev världen ❤️.

Efter ett vilt äventyr i Asien, som både har förbluffat, frustrerat och förtrollat oss, flyger vi nu till Paris. Den sista månaden av resan ska vi njuta av den europeiska sommaren medan vi cyklar förbi några vänner på vägen mot Danmark.